Var tog du vägen?

Jag undrar när allt började gå så fel. När allt blev så komplicerat. Men en suck lutar jag mig mot balkongens räcke och låter den vida himlen breda ut sig framför mig. Alla dessa år av giftigt utsläpp har skapat en vacker solnedgång. Nyanserna är otroliga.

Minns du när vi satt här tillsammans och under tystnad bara njöt av den vackra utsikten? Det gör jag. Det var då jag insåg att jag älskade dig. Den blicken du gav mig den kvällen kommer alltid leva vidare i mitt minne.

Vet du när den blicken så fylld av värme byttes ut till denna av total kyla och avsmak? För mig känns det som om det skedde över en natt. Vad var det som egentligen hände?

Den frågan är lite lättare att svara på.

Jag vill så gärna skylla det hela på dig. Det är ditt fel för att du inte insåg vem jag var. Det är ditt fel att din fantasibild av din livspartner är så långt ifrån verkligheten. Men jag vet att det bara är önsketänkande. Felet ligger inte hos en, utan hos båda.

Om vi bara hade vågat säga rakt ut vad det var vi ville ha...

Jag tittar på mitt armbandsur för femtioelfte gången den här kvällen. Du kommer snart hem från jobb och jag fasar för varje steg sekundvisaren tar. Trots att det är samma visa varje dag kan jag inte hjälpa att bli sårad av dom hårda orden du slänger på mig. Den kyliga blicken som avslöjar det hat som bubblar under ytan. Jag vet att du gör ditt bästa att dölja det men du misslyckas något så otroligt. Precis som med allt annat du gör.

Jag vet att du klandrar mig för dina misstag.

Jag vet att du skyller det på mig att hennes parfym förpestar dina kläder istället för min egen. Jag skyller det på faktumet att du idag har en mage som når dig till knäna och bröst större än mina. Det var länge sen man såg musklerna på din tidigare platta mage. Kan du ens se dina egna tår utan att böja dig fram? Kan du ens böja dig fram utan att bli förtung och trilla?

Du äcklar mig...

Jag inhalerar ett sista bloss av cigaretten. Tobaken gick för länge sedan över till rent filter men jag behöver det där sista intaget av giftig rök för att klara av det som kommer. Askkoppen är överfylld igen. Måtte du inte komma ut och se det. Du blir alltid så våldsam när du ser att jag rökt mycket igen. Jag önskar att jag fortfarande brydde mig om att du avskyr stanken.

Varför kan det inte vara som förr? Bak i början när det är så viktigt för en att ens älskade avgudar en. Jag minns alla olika läkemedel jag tryckte i mig för att verka perfekt. Jag minns alla hundralappar jag la varje månad på produkter som skulle få min hud silkeslen, stanna hårväxten på kroppen och alla blekningar som sved bort missfärgningen runt mitt anus eftersom du hade hört att det är så porrskådisarna gjorde det. Nu borde du skratta dig lycklig om jag ens kammar håret på morgonen...

Varför kan du inte bara ge upp och försvinna?

Jag hör dörren öppnas i lägenheten och sedan en duns som får rutorna att skallra. Kan du inte för en gångs skull stänga dörren som en vettig person istället för att slänga igen den? Ditt efterblivna svin.

Kommer du ens hälsa på mig denna kväll eller du tänker bara ignorera min existens?

Oj vad förvånad jag är över att det första du gör är att gorma över bristen på mat. Varför ber du inte henne laga någon mat åt dig? Vi alla vet att hon mer än gärna servar dig på alla andra sätt, så varför inte i köket med?

Jag önskar att du åtminstone kunde visa respekt nog och byta om innan du kom hem. Jag hatar innerligt hennes parfym. Så billig och stark. Påminner om något en polsk hora skulle använda för att dölja faktumet att hon inte duschat under en månads tid.

Är det det du vill ha?

Fan också. Jag glömde lyssna på ditt eviga tjat igen. Snart kommer alla frågorna, precis som alltid, och jag vet att jag inte kan svara på dom. Du vinner igen.

Jag önskar jag hade orken att bry mig. Det var så länge sedan du sa något vettigt. Du har inte funderat på att testa på det?

Jag förstår inte vad det var du såg hos mig egentligen. Jag var brunett och inte blond som kvinnorna i dom perversa filmerna du smygittar på när du tror att jag inte ser. Om du bara visste hur lätt det är att kolla upp vilka filer du senast använt på datorn!

Min bröst har aldrig varit stora som basketbollar. Försök inte påstå att du föredrar små bröst för jag ser det varje gång du dreglar över dom där uppblåsta bimborna. Om du bara visste hur mycket bristningar hon har eftersom hon var pantad nog att gå från en liten A-kupa till en stor DD.

Hade jag brytt mig mer än jag gör hade jag visat dig sanningen.

Om vi bara hade varit ärliga...

Varför kunde du inte bara säga som det var, bak innan vi slösade alla dessa år på det här dömda förhållandet?

Om du bara hade sagt från början att du ville ha någon att visa upp så hade jag lämnat dig direkt. Jag hatar innerligt dom där eviga festerna. Dina vänner är idioter och dom spelar dålig musik. Okej, det är en lögn. Thomas är ingen idiot. Om du bara visste vad vi gjorde på toaletten undertiden du fjäskade för din nya chef på senaste firmafesten! Där har du en man att se upp mot, han vet hur man behandlar en kvinna. Jag skulle bli väldigt förvånad om du ens visste att det finns något vid namn klitoris på den kvinnliga kroppen. Min hittade du aldrig i alla fall.

Hade det funnits lite vett i din mors huvud hade hon skämts över dig. Men icke. Den kossan ser dig fortfarande som hennes lille prins som aldrig gör en fluga förnär.

Det borde inte vara obligatoriskt att träffa ens partners familj. Min hatar dig och jag hatar din. Jag förstår varför din far lämnade din mor. Jag skulle inte peta på den kvinnan ens med en två meter lång pinne.

Jag vet att du vill slå mig.

Det står skrivet i din panna. Du avskyr att jag svarar på det du säger. Du ville alltid ha den där lydiga lilla flickan som aldrig sa emot. Varför i hela fridens namn valde du mig?

Jag önskar att du faktiskt skulle våga lägga en hand på mig. Ge mig en ursäkt att försvara mig. Vi båda vet vem som kommer göra mest skada på vem.

Men icke, något sånt kommer du aldrig göra. Du föredrar att kasta glåpord efter mig och hacka ner på allt jag gör. Du är patetisk.

Jag undrar om du skulle bli förbannad nog för att slå mig om jag berättade för dig att jag smugit ner bantningspiller i din lunch varje dag den senaste månaden. Jag vet att du klagat något så otroligt över att du känner dig så uppblåst och din mage vägrar lugna ner sig.

Det vore kul att se din reaktion.

Var tog du vägen?

Kan det vara så simpelt att du äntligen upptäckte att jag inte lyssnade på ett ända ord du sagt? Jag hoppas på det, för du verkar tappat intresset i alla fall.

Jag ler mot dig och säger att jag ska laga något gott åt dig. Du kommer älska det. Det gjorde åtminstone råttorna innan dom dog.

Min skyddande ängel.

Dörren flög upp med en ljudlig smäll och paret steg snabbt ifrån varandra. Han såg från den ene till den andra. Mannen försökte snabbt och diskret gnida bort hennes läppstift från sina läppar. Kvinnan undvek hans blick. Mannen började prata men inget ljud lämnade hans läppar. Det ända han kunde höra var sin puls. Kraftfulla dån.
Kvinnan såg livrädd ut. Han kände nästan för att skratta. Han kunde se sig själv ur deras synvinkel, han måste verkligen ha vara en skrämmande syn.
Under en kort stund lekte han med tanken att släppa sin vrede lös. Det vore verkligen lätt att skada dom båda. Ett välplacerat slag mot mannens ansikte skulle lätt få honom att flyga in i väggen bakom honom. Kvinnan skulle vara ännu lättare att ta tag i. Hon vägde knappt ens hälften så mycket som han gjorde och hon var både kort och magert byggd. Ett slag skulle få henne medvetslös. En snabb vridning av hennes nacke skulle bryta den. Ett litet knäckande ljud, över på bara några sekunder men ack så fyllt med njutning. Aldrig mer skulle hon kyssa en annan man.
Mannen skulle göra mer motstånd. Han var inte mycket kortare än honom själv men han var inte i närheten av lika muskulös och efter många års lathet var mannens reflexer långt ifrån den klass hans egna befann sig i.
Det skulle ta lite tid men det var genomförbart.
Lika snabbt som tanken slagit honom sköt han den ifrån sig. Mannen var hans bästa vän och kvinnan den han älskade. Oavsett hur ilsken han var skulle han aldrig kunna mörda dom. Men tanken var kul att leka med.
Sakta började han få tillbaks förmågan att höra det runt omkring honom. Musiken dånade fortfarande ute i resten av lägenheten. Det var inte längre underligt varför ingen kommit in i rummet frågande efter vad som skett. Ingen på festen hade troligen ens hört något.
Mannen försökte lugna ner honom, märkte han nu. Babblade på om någonting. Att det inte menade något. Hon var inte hans och eftersom han inte sagt att hon inte fick bli rörd av någon annan hade han antagit att det var fritt fram.

-”Gå ut”, var allt han kunde få fram.

Mannen hade haft rätt. Kvinnan var inte hans flickvän. Visst hade dom en relation utöver vänskap men ingen av dom hade någonsin sagt att dom inte fick lov att röra andra människor. Tanken hade aldrig slagit honom. Men nu, nu var det en helt annan sak. Han hade sett henne i en annan mans armar. Ivriga händer som letade sig in under varandras kläder. Passionerade kyssar. Upphetsade andetag i väntan på det som skulle komma.
Svartsjukan var som en monster som röt i hans bröst.
Mannen lämnade rummet utan att säga ett ord till. Dörren stängdes och ensamma stod nu han och kvinnan. Hon var blek som ett lik med uppspärrade ögon. Rädslan var klar och tydlig i hennes blick.
Trodde hon verkligen att han skulle kunna göra henne illa?
Ilskan svalnade och lämnade kvar en kvävande sorg. Hade han förlorat henne nu? Nu när han till slut insett att han ville ha henne för sig själv.
Han satte sig tungt ner på sängkanten och begravde ansiktet i sina händer. Skakningar for genom kroppen av återhållna tårar.
Madrassen sjönk ytterligare några få millimetrar och en hand strök försiktigt honom över ryggen. Han tittade förvånat upp på kvinnan som nu satt bredvid honom. Hon hade inte gått.
Han hade varit så säker på att hon skulle ta till flykt så fort chansen visade sig. Men här var hon, tröstande.

-”Jag tror vi har en hel del att prata om, du och jag”, sa hon med en mild röst.

Jag stirrade in i hennes ljusa ögon. Så fyllda av värme och känslor. Borta var all rädsla. Det ända som fanns kvar i hennes ljuvliga blick var en ensam känsla. Den han hoppats så innerligt att få se – kärlek.
Han föll ner i hennes famn och lät sig vaggas till ro. Så varm, så mjuk. Hans egna skyddande ängel.

Ett minne blott.

Lågor som slickar kroppen...

Om bara kroppen ville sluta skaka. Från en annan del av lägenheten kunde hon höra honom tvätta sig. En tår rann försiktigt ner för hennes kind och sögs genast upp av tyget som omringade kudden.
Hon skakade för varje ilning som for genom hennes kropp. Hennes blick var fäst vid rektangeln som omringade den stängda dörren till badrummet. Vilken sekund som helst skulle han öppna dörren och stiga ut. Fasan svepte över henne som en kall vind. En impuls sa åt henne att dra upp täcket över ansiktet. Då skulle han inte hitta henne.

Hud som spricker av hettan...

Naglarna skar upp den ömma huden runt hennes sköte. Hon vågade inte ta blicken från dörren, av rädslan för skadan hon då skulle skåda. Glödhet lava rann ner längst hennes lår. Hon kvävde det kvidande ljud som arbetade sig upp ur hennes strupe. Bränd hud. Riven hud. Ett blodigt sår.
Hon knep hårt ihop sina ögon. Ett svagt knarr vittnade om att han lämnat badrummet. Hon reste sig upp på ostadiga ben. Han sa något till henne men hon kunde inte urskilja orden. Även om hon hade hört vad han sa hade hon svårt att se att hennes hjärna skulle kunna arbeta fram vad orden innebar. Hon undvek noggrant hans blick och gjorde sitt bästa att gå med åtminstone en gnutta värdighet. Varje steg rev upp ett nytt sår och hon kunde känna hur lavan rann ur henne med en ilsken fart.

Förkolnade kvarlevor...

Det skarpa ljuset från lysrören skar som vassa knivar i hennes ögon. Sakta men säkert vande hon sig och önskade ett hjärtslag senare att hon förblivit blind. Framför henne stod en liten bedrövlig varelse. Svarta streck från tårar täckte dess kinder. Ansiktet förvridet av smärtsam förtvivlan. En vit sörja blandad med blod rann från ett svullet och missfärgat område som en gång skulle kunnat ha varit den så kallade vackraste delen hos en kvinna.
Hon knep ihop ögonen så hårt hon bara kunde. Hon stod inte ut med att skåda denna patetiska varelse som stod framför henne. Så klen. Så hjälplös. Så skrattretande.
Snabba små bitar från händelsen svepte förbi innanför ögonlocken. Hennes ansikte hårt tryckt mot kudden. Kraftiga händer kring nacken. Stötar som skickade glödheta spjut av smärta genom kroppen. Hans frustande och flåsande.
Ett olyckligt kvidande skar genom hennes öron. Sprängde trumhinnorna. Överröstade alla andra läten. Skammen skar henne blodig när hon insåg att ljuden kom från henne.
Hon visste att hon borde kämpa emot men kroppen vägrade lyda. Hon visste att hon borde skrika 'nej' gång på gång i hopp om att han skulle upphöra, men inga ord kunde bildas i hennes mun. Bara ljud av lidande.

Stanken av bränt lik...

Hon satt i duschen. Gradvis ökade värmen tills den heta strålen skållade huden. Maniskt gned hon tvättsvampen över det pulserande skötet. Det annars så klara vattnet missfärgades av blod. Hon blev inte ren. Hon tvagade och tvagade men smutsen ville inte försvinna. Det fanns bara en sak som skulle kunna rena henne. Det ända element i denna värld som alltid klassats som rent. Utan att bry sig om att torka sig gick hon ut ur badrummet. Dova snarkningar berättade att han somnat. Bra. Mindre motstånd. Så försiktigt hon bara kunde band hon fast hans händer och ben i sänggavlarna. För en gångs skull var hon glad över hans missbruk av alkohol. Han vaknade med ett ryck när hon hällde den första flaskans innehåll över honom. Han svor och hotade henne men inga ord nådde fram. Hon fortsatte bara hälla ut vätskorna över honom. Den sista droppen lämnade flaskans hals och hon log mot sin forna älskare. Om man inte hade sett hennes ögon hade man kunnat kalla det ett vackert leende. Så naturligt och ärligt. Men hennes blick vittnade om det kaos som fyllde hennes inre.
Med en snabb rörelse tände hon en sticka. För en kort stund stod hon bara där, förtrollad av lågans dans. Så otroligt vackert.
Hon väcktes ur sin trans när hettan började svedda hennes hud och hon släppte den på hans sprit-täckta kropp.
Lågorna slickade hans kropp ren. Den spred sig från ett föremål till det nästa i jakt efter mer föda. Det knastrade och röt inom kort överallt runtomkring henne.
Som hypnotiserad av dess ljuvliga musik dansade hon skrattande runt, runt, runt. Mannens plågade skrik var endast en tyst viskning i bakgrunden. Ända hon hörde var eldens ljuvliga orkester.
Någonstans i fjärran ljöd sirener. Dom skulle aldrig hinna fram i tid.
Lågorna började förtära hennes bara kropp. Hennes skratt blandades med lågornas rytande.

Ett minne blott...

Kan du se mig?

Jag satt i ett av hörnen i rummet. Så långt ifrån honom jag bara kunde komma. Ett hav av olika nyanser av svart omslöt mig. Det ända som hördes var hans djupa andetag. En snarkning bröt den tunga tystnaden. Det är lustigt hur snabbt jag har lärt mig hans olika läten. Jag ler stilla för mig själv när jag tänker på hur ofta jag fortfarande rycker till när han väl somnar. Det är alltid ett säkert tecken förutom ändringen i andningen – en högljudd snarkning. Jag vet alltid att den ska komma men likväl skrämmer det alltid livet ur mig.
Tystnaden lägrade sig åter över rummet och han fortsatte andas lugnt igen.
En liten del av mig önskade att han skulle vända sig om, upptäcka att jag inte låg vid hans sida och försöka finna mig i mörkret. Det är denna lilla del inom mig som innerligt vill visa honom mitt riktiga jag.
Endast när en person tror att ingen ser denne faller alla masker av. Vi bär alla på flertalet olika masker beroende på var man är och i vilken situation man befinner sig. Du har en mask när du är på din skola eller på ditt arbete. Du har ytterligare hundratals masker för var och en av dina vänner, familjemedlemmar, släktingar och bekanta. Du har till och med en mask när du står i kön i en butik.
Har du någonsin studerat dina med-resenärer när du pendlar? Detta är ett av dom sällsynta tillfällen då vi människor visar varelsen bakom maskerna. När man sitter där i sitt lilla hörn och studerar det suddiga landskapet som far förbi i all hast tror man aldrig att någon ser en. Alla tittar på något eget eller befinner sig långt borta från verkligheten i sin egna lilla värld.
Det är vanligast vid rusningstrafiken på slutet av dagen. När alla ska hem ifrån sina arbeten, utmattade efter en lång dag på kontoret.

Han vaknade inte.
Jag hade låtit min mask falla för länge sedan och kvar satt en gråtande flicka. Vid denna stund var jag lika skör som den tunna isen som bildas på vattenpölarna när hösten börjar gå över till vinter. Allt som behövs för att spräcka isen är en liten sten.
Jag tackade tyst alla övernaturliga krafter som påstås finnas för mörkret som dolde mig. Jag har svårt att avgöra huruvida jag hatar eller älskar min mor för den uppfostran jag fått.
- 'Om du aldrig visar några känslor kommer ingen någonsin kunna njuta av din misär', hade hon alltid sagt. Redan innan jag lärde mig tala blev jag lärd att människan är en ond varelse som njuter av andras lidande, speciellt när det är dom som orsakat det. Under hela min uppväxt har hon berättat historia efter historia fyllda med hemska handlingar utförda av dom i min omgivning som jag älskade. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag för resten av mitt liv skulle bli tvungen att genomlida flertalet attacker från henne. Hon hade varit ärlig mot mig från start och förklarat att hon var lika ondskefull som alla andra.
Detta var, oavsett hur hemskt det kan ha låtit, ett väldigt bra råd från henne. Tack vare det hon berättat sårades jag sällan. Jag lät aldrig någon komma så djupt in under min hud. Därmed blev jag aldrig ordentligt sårad. Men det har så klart sina nackdelar med. Jag har tappat räkningen på hur många partners och vänner jag förlorat på grund av min oförmåga att visa känslor. Männen vill alltid att man visar sin kärlek öppet och tydligt. Ännu bättre är om man rakt ut säger vad man känner. För män har aldrig varit särskilt duktiga på att upptäcka osagda känslor.

Jag har kommit med flertalet teorier hur detta kommer sig. Men precis som med så många andra ämnen så drar jag slutsatsen att det manliga könet helt enkelt är längre bak i utvecklingen än den kvinnliga motsatsen. Ungefär som den överdrivna hårmängden män har men inte kvinnor. Vi har kommit så långt inom evolutionen att våra gener insett att vi inte längre behöver lika mycket hår på våra kroppar längre. Det är inte lika kallt som förr. Männen däremot har fortfarande hår på dom mest underliga platser utan någon som helst anledning.
Min mor var egentligen en klok kvinna en gång i tiden. Hon lärde mig många vettiga saker som hjälpt mig mycket under min livstid. Till exempel att man ska vara stark.
Det är min favoritmask. Jag ser alltid lika stark och tapper ut. Inget tycks kunna beröra mig och det finns ingenting som skulle kunna krossa mig. Jag är gjord av stål.
Ända sedan barnsben har min mor sagt till mig att det bara är små barn som gråter. Vuxna uthärdar. Att detta inte är sant vet jag mycket väl. Jag har sett flertalet vuxna gråta, inklusive henne. Så jag har gjort en liten ändring i det hon lärt mig.
Barn gråter öppet. Vuxnas tårar faller endast när ingen ser. Det är betydligt mer realistiskt. Dom flesta vuxna skäms när dom gråter. En del på grund av att dom är extremt fixerade vid sitt utseende och att deras dåliga självförtroende talar om för dom hur fula dom är när dom gråter. Detta är i och för sig till viss del sant. Det är väldigt få personer som kan se attraktiva ut när ansiktet svullnar upp på grund av tårarna, med rödsprängda ögon och snoret konstant rinnande ur näsan.

Jag önskade att han skulle vakna och finna mig såhär bräcklig. För jag visste att jag i den stunden för en gångs skull skulle vara öppen mot honom. Om han fann mig och frågade vad som stod på skulle jag faktiskt berätta hur jag kände. Vilket var väldigt sällsynt. Jag delade aldrig med mig av mina känslor för honom. Det skulle lämna mig på tok för sårbar.
Men han vaknade inte och kylan började bita sig fast i mig. Det var dags att torka tårarna och klä på mig.
Jag ställde mig upp på ostadiga ben och påbörjade jakten efter mina kläder. Mitt minne sa mig att dom låg i en prydlig liten hög vid fotänden av sängen. Och mycket riktigt fann jag en hög av en nyans av svart intill den större svärtan som utgjorde sängen.
Tyst och försiktigt klädde jag på mig. Det var en välkommen förändring att ha heltäckande kläder på mig istället för ett tunt nattlinne.
Jag stod med det lilla tygstycket i handen och kunde knappt hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom mig. Det var inte ett skratt framkallat av något speciellt roande eller trevligt. Det var ett hånande skratt. Jag kände mig så otroligt löjlig. Tidigare under dagen hade jag packat ner tyget i kassen jag skulle ha med mig hem till honom och hade tänkt föreslå att jag skulle lämna kvar det när jag gick hem nästa dag. Så att jag slapp ta med mig den varje gång jag var där. Jag hade under föregående kväll bestämt mig för att hädanefter sova över varje gång i vi sågs.
Jag hade undvikit det så gott jag kunnat fram till då. Jag hade hela tiden varit livrädd för att jag skulle trivas med att sova där enbart för att strax därefter förlora honom och aldrig mer få sova där i all min trygghet.
Jag suckade när det slog mig att jag borde lyssnat på mig själv. För mycket riktigt, den underbara dröm jag levt i den senaste tiden hade tagit slut och jag hade vaknat upp till den tråkiga verkligheten.
Jag skulle inte få lov att sova bredvid honom igen. Inte på samma sätt som jag tidigare gjort.

Jag kröp upp bredvid honom i sängen och kysste honom. Ett plötsligt ryck berättade att han vaknat av den oväntade handlingen. Hans ansikte var dolt i mörkret men jag kunde likväl se förvirringen som lagt sig över det.
- 'Jag är ledsen, min kära, men jag går hem nu', sa jag. 'Jag kan inte somna'.
En kort stunds tystnad vittnade om den nyvakna oförmågan att addera ett och två men till slut harklade han sig och svarade.
- 'Okej', sa han. 'Vi hörs senare idag.'
Jag litade inte längre på min röst utan svarade honom med en kyss. Verkligheten hade återigen visat sitt fula ansikte och påmint mig om att detta troligen var sista gången mina läppar skulle beröra hans.
Jag smög tyst ut i hallen och klädde på mig ytterkläderna. Med en sista blick mot hans mörka konturer tog jag nyckeln från byrån och steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren och vilade pannan mot det svala träet under en kort stund. Jag drog några rosslande andetag i ett försök att applicera masken igen.
Jag förde in nyckeln i dess öppning i dörren och vred om. Ett tyst klick hördes från inuti dörren och ett kallt skrapande ekade i trappan när jag drog ut nyckeln igen.
Jag studerade den lilla biten metall i min hand. Genast for en välkänd fantasi genom mitt huvud. Hur vi bodde ihop sen flera år tillbaks. Vår lycka. Vår kärlek.
Jag fann mig hårt kramande om nyckeln. Dess vassa hack skar in i huden. Det smärtade mig att inse att det aldrig skulle ske.
Nya bilder fyllde mitt inre. Bilder av honom och en annan kvinna. Hon hade inget ansikte men jag visste att min skönhet aldrig skulle kunna mäta sig med henne. Jag såg hans leende och insåg att jag aldrig skulle kunna få honom att le på det viset. Jag skulle aldrig kunna fylla hans blick med sådan lycka. Jag undrade hur jag lyckades skapa den bilden av honom. Det slog mig plötsligt att jag aldrig sett honom glad förr. Visst hade han lett men aldrig på det viset. Hans ögon var alltid sorgsna bortsett från de stunder vi var intima med varandra. Då brann hans inre av en djurisk passion.

För en kort stund önskade jag att jag aldrig hade träffat honom. Men lika snabbt som tanken hade slagit mig insåg jag även att det var en lögn. Att vi träffats var det bästa som någonsin hänt mig. Även om jag aldrig skulle kunna få honom på det vis jag så hett trånade efter visste jag med osviklig säkerhet att jag alltid skulle värna om vår tid tillsammans. Det var värt smärtan som kom med det.
Jag såg på nyckeln i min hand med en blandning av avsky och het önskan. Jag släppte ner metallbiten i brevinkastet och stirrade på dörren.
Jag viskade de tre ord jag aldrig vågat yttra i hans närhet ens när han sov och begav mig hemåt.
Utanför ven vinden. Den förutspådda stormen stod vid tröskeln och skulle snart vara över oss. En kyla i luften förvarnade om snö och ett hårt regn smattrade mot fönsterrutorna.

Det skulle bli en lång och kall promenad hem.

God jul...

Mitt huvud vibrerar. Jag öppnar sömndrucket ögonen och hittar mobilen klämd mellan mitt huvud och kudden. Jag stänger av alarmet och tittar på klockan. Halv elva. Fan, jag har försovit mig. Jag sätter mig upp i sängen och dagens första ångestattack slår till. Jag vill inget hellre än att slänga ut mina familjemedlemmar, låsa dörren och gömma mig under täcket. Men det kan jag inte göra.
Två och en halv timme tills allt börjar.

Jag krälar ur sängen och drar på mig en tjock tröja och ett par strumpor. Var är mina tabletter? Min syn har än inte kommit tillbaka och jag drar blint med händerna över kistan min dator står på. Där. Äntligen. Jag öppnar den första burken energidryck och sväljer ner pillerna med halva innehållet.
Jag stapplar ut på altanen och tänder första cigaretten. Nicko-kick. Jag grubblar precis som alla andra mornar huruvida jag älskar eller hatar det. Det är så skönt hur hela kroppen kittlar och allt runt omkring en svajar. Men det är samtidigt otroligt obehagligt när ansiktet svullnar och illamåendet sveper in.
Jag ångrar genast att jag rökt en hel cigarett istället för en halv som jag är mer van vid.

In i värmen igen. Dusch. Varmt vatten. Snälla hjälp mig piggna till. Jag måste stått där inne i en halvtimme vid det här laget. Men jag kan inte förmå mig att stiga ut. Det gör ont i alla såren på benen av vattnet men det är värt smärtan. Jag hatar egentligen nya skor. Även om jag älskar att köpa dom och absolut att få dom. Men jag avskyr att behöva gå in dom. Det gör så satans ont. Speciellt när det är den här typen av skor som är smala längst fram. Jag har ankfötter så det slutar alltid med att min lilltå pressas in i sin granne tills det blöder.
Jag ökar styrkan på strålen. Alla andra läten försvinner och det ända som fyller mina öron är dånet från vattnet. Det blir svårt att andas. Helvete. En till ångestattack.
Jag sätter mig ner på golvet och omfamnar mina uppdragna ben. Vattnet smattrar hårt. Det trånga utrymmet fylls med ånga. Jag lossar lite på mitt grepp och studerar min kropp. Den är ill-röd av det skåll-heta vattnet.
Ett djupt andetag. Ett till. Jag stänger av duschen och stiger ut. Dags för nästa steg.

Jag hatar verkligen att sminka mig. Foundation, consealer och puder har jag inget emot. Inte mascara heller för den delen. Ögonskuggan är lite jobbigare men jag överlever. Jag avskyr dock innerligt att applicera eyeliner. Det är omöjligt att få perfekt.
Men det är en speciell dag idag och då krävs det speciellt smink. Jag känner för att bryta borsten efter mitt femte försök att få en jämn, fin linje längs med ögonfransarna på ögonlocken.
Jag hatar mitt hår. Det vägrar alltid att lyda mig. Jag ångrar att jag klippte den förgrömmade luggen. Den lägger sig aldrig som jag vill ändå. Kan knappt bärga min tills den är tillräckligt lång för att klara sig själv. Nu måste den däremot stylas vilket aldrig blir bra.
Jag får ett kraftigt sug efter att hämta en sax och klippa av det helt. Men jag trycker undan den impulsen med.
På med kläderna. Dom är här vilken minut som helst. Ut på altanen igen och röker en till cigarett. 'Lugna ner dig. Det kommer gå bra'. Jag tror inte på mig. Jag ljuger säkert för att få mig att må bättre. Två tabletter till. Lika bra att ta en rosa med. Dom vita hjälper knappt ändå.
Jag sätter mig på sängen och stirrar blint framför mig. Dörren öppnas.

'God jul tjockis!' och så börjar det...

Tiden går verkligen otroligt sakta. Det känns som om jag legat här i timmar men i själva verket har det bara gått tre minuter. Undra hur lång tid det tar innan någon upptäcker att jag är borta. Förhoppningsvis är alla upptagna med sina presenter. Snälla upptäck mig inte. Jag vill inte träffa er. Bara låt mig ligga här inne i fred. I lugnet och ron.
Jag svär tyst för mig själv. Jag borde veta bättre än att släppa spärren jag har på mina känslor. Men nej. Istället lättar jag lite på den samtidigt som jag har en nostalgi-tripp.
Han är verkligen attraktiv. Sångaren i Volbeat. Det tyckte jag redan innan jag såg honom. Det är en underlig sak, det där. Jag föll för honom så fort jag hörde honom. Sen dess har han varit otroligt vacker. Han är inte sådär uppenbart snygg, men han har ett charmigt och speciellt utseende.
Precis som Oscar hade. Den krokiga, stora och maskulina näsan. Den lilla, tunna munnen med den lilla hakan strax där under. Lång, smal men muskulös.

Snälla ta på mig...

Jag svär lite till. Jag har verkligen en otrolig otur. Eller en förbannelse. Varje gång jag kommit genom den första kartan med p-piller upphör mitt sexliv. Samtidigt får jag kinky ting i present. Jag avskyr verkligen den här tiden. När man just förlorat en bra sexpartner. För det är sällsynt. Brian var den första på väldigt länge som passade mig bra i sängen. Och jag älskade det innerligt. Speciellt efter det att jag och Peter inte hade haft sex på två år. Jag var utsvulten!
Det är inte direkt det att jag inte kan hitta en villig kandidat. Jag är tillräckligt realistisk för att inse att jag är attraktiv nog att ha sex med. Problemet är att jag inte riktigt vill. Klart jag vill ha sex. Det har inte gått en dag under dom senaste fem åren (fem år exakt om två dagar) då jag inte velat ha samlag. Problemet är att jag vill ha sex med Brian. Oscar hade jag i och för sig inte tackat nej till heller. Dock lockar han inte lika mycket längre, speciellt inte om man ställer honom bredvid Brian. Det där var dock ingen otrevlig bild i mitt huvud. Två sexiga män samtidigt... En normal-lång och ganska nätt. En ovanligt lång och maskulin.

Farliga tankar...

Dom letar efter mig där ute. Helvete också. Klockan är snart halv nio. Jag fick inte ens en halvtimme för mig själv. Bäst att jag smyger ut. Om dom stiger in och hittar mig kommer dom se att något är fel. Det står 'ångest' i min panna.
Skyl ansiktsuttrycket. Se glad ut. En snabb kontroll i min spegelbild. Okej. Here it goes...

Tig.

'Du är patetisk.'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Jag pressade händerna hårdare mot mina öron.

'Du är sorglig.'

Jag öppnade ögonen och stirrade på henne. Ilskan kokade inom mig och mitt förakt mot henne fyllde rummet. Hatet inom mig växte allt starkare och jag började, som så många gånger förr, fantisera hur jag rev ut hennes ögon. Att äntligen slippa se avsmaken i hennes genomträngande blick. Förstöra det vackra ansiktet som tände liv i den välkända avundsjukan. Slita av det skinande vita håret, ett strå i taget. Krossa den perfekt mejslade näsan. Förvandla henne gräddvita hud till en röd smörja. Tanken skänkte ett ljuvt lugn över mig.
Vem var vackrast av oss då? Du skulle aldrig mer se ner på mig. Rollerna skulle blivit bytta och det skulle vara jag som stod i rummets hörn, hånande. Men istället låg jag i fosterställning och skakade av återhållna tårar.

'Hur står du ut med dig själv?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Varje ord dånade i mitt huvud, omöjliga att stänga ute.

'Du är skrattretande.'

Hur hade hon mage att döma mig? Vad visste hon om lidande? Hon hade allt man någonsin kunde drömma om. Till synes inga problem i hela världen. Det var inte hennes kropp som var täckt med blåmärken och sår. Det var inte hon som återigen fått ligga på akutmottagningen och hitta på en ny ursäkt till varför revbenen blivit knäckta igen. Det var inte hon som just fått springa för livet förföljd av medmänniskor som inte ville henne väl. Och varför skulle hon ens behöva oroa sig för det. Alla älskade henne. Dom som inte ville ha henne ville vara henne.
Jag omfamnade mig själv och kände igen den ekande tomheten i min mage.

'Vad gråter du för?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Orden skar i mitt inre som en glödhet kniv.

'Du ville inte ens ha barnet.'

Lögner! Den lyckan jag kände inom mig när jag fick beskedet var ingen lögn. O vad jag hade längtat efter det lilla livet som växte inom mig. Jag skulle troligen ha blivit en urusel mor. Precis som alla andra kvinnor i min släkt. Jag skulle inte kunna försörja mitt barn heller. Jag skulle inte ens kunna berätta för mitt barn vem dess far var.
Men jag ville ha barnet ändå. Ett bevis på att jag kunde göra något. Det jag inte kunde ge barnet skulle jag ha ersatt med kärlek.
Doktorn hade inte kunnat hitta exakt vad som orsakat missfallet. Var det sparkarna dom riktat mot magen? Eller när dom knuffade ner mig för trapporna? Eller hade någon av männen helt enkelt varit för hårdhänta när dom våldförde sig på mig? Orsaker fanns det gott om.

'Du bad om det.'
'Nej!'
'Du tyckte om det.'
'Nej!'
'Erkänn!'
'ALDRIG!'

Jag tog första bästa föremål jag kunde nå och kastade mot henne. Miss igen. Jag avskydde henne bara mer och mer för varje föremål som inte träffade henne. Inte ens en så simpel sak kunde jag klara av. Jag önskade bara att hon skulle lämna mig ifred. Hur många gånger hade jag inte skrikit åt henne att försvinna? Men hon lyssnade aldrig. Hon bara stod där. Stirrandes. Dömande.
Jag stirrade återigen in i väggen bredvid mig. Tapeten var sedan länge sönderriven. Den grå betongen fläckade den annars vita väggen. Andas i en fyrkant. Jag följde fyra fläckar med blicken. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.
En rörelse i ögonvrån förvarnade mig om hennes närvaro. Hon hukade sig bredvid mig och strök undan en hårtest från mitt ansikte. Som en moder drog hon mig tätt intill sig och skänkte mig värme. Tröst. Ro.

'Oroa dig inte, min sköna. Allt kommer snart bli bra.'

Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte se ett slut på allt elände.

'Du vet hur du kan befria dig själv från allt det onda.'

Meningen bakom orden sjönk sakta in. Tanken hade slagit mig så många gånger förr.

'Säg bara orden och jag kan ta över.'

Att inte behöva oroa mig för något mer. Leva som i en dvala. I skuggan. Låta henne styra. Tanken var frestande.
Jag vände mig mot henne och följde hennes anletsdrag med ett finger. Det snörptes åt i halsen. Hon var så vacker.
Jag såg oss i spegeln i andra sidan rummet. Så lika men samtidigt varandras motsats. Hur många år sen var det sen dom förstörde mitt ansikte? När förvandlade dom det ansiktet mot det som nu prydde framsidan av min skalle. När blev min ryggrad så missbildad att jag inte kunde ha den rak? Dom slanka fingrarna var sedan länge borta. Hon smekte varje skråma på min hud. Kysste varje blåmärke.
Hon iakttog mig, väntades. Säg meningen. Hon behövde inte ens yttra orden. Dom ekade i mitt inre redan. Hon visste redan mitt svar. Varje tanke, varje känsla. Hon kände mig in och ut.
Jag fångade hennes blick.

'Befria mig.'

Ta klivet.

Stolthet.

När jag låg ner sparkade du på mig. Men inte ett ljud lämnade mina läppar. Inte en tår rann ned för mina kinder. Jag vägrade visa sådan svaghet.

Skydd.

När mörkret tätnar runt mig har jag en mask med ett leende på. Det ända världen ser är en glad person utan några problem. Ingen kan nå mig när jag har denna mask framför mitt ansikte. Jag hör inga ord. Ser inga blickar. Känner inga slag. Jag är osårbar.

Styrka.

Du slog mig gång på gång på gång. Du yttrade den ena förolämpning efter den andra. Du högg mig med en kniv. Inte bara en gång, eller tio heller för den delen.
Men jag varken kände eller hörde det. För min hud är hård som stål och mitt hjärta kallt som is.
Du kan aldrig skada mig mer.

Sårbar.

När ingen ser mig faller masken av. Hjärtat smälter och huden mjuknar. Jag är naken. Inga lager av tyger som skyddar mig. Jag gråter. Fasaden är krossad och ensam kvar står en bräcklig liten flicka. Naken. Öppnad. Sårbar.

Hat.

Det pyr inom mig som hos en brasa. Inget vatten kan släcka den. Ingen filt kan kväva den. Till och från flammar den upp till en stor eld. Renande eld. Eld som slickar världen ren från allt avskum och smuts. Kvar står jag. Drottning över en bränd värld, fri från allt levande.

Mörker.

Mörkare än svart. Ogenomträngbart. Kompakt. Jag kan inte se, känna eller lukta.
Fosterställning. Jag försöker täcka för min nakna kropp. Omfamnar mig själv för att tina mina frusna lemmar. Köldrök.
Detta är min värld. Mitt innersta. Mitt allt. Här finns bara jag. Ensam. Ingen kommer på besök. Alla vill bli kvar i ljuset, även om det sakta men säkert fräter bort deras ögon. Ljuset är varmt. Inbjudande. Vänligt.
Och även om ljuset förråder dom stannar alla likväl kvar. För alla lever hellre i en ljus lögn, än i mörkrets kalla sanning.

Saknad.

Att ha ett par armar runt omkring sig. Höra en annan människas hjärtslag. Känns deras andedräkt mot sitt ansikte. Vara omtyckt. Älskad. Eftertraktad. Ha någon som vill värma en. Skydda en från mörkret. Tända ett ljus inom en.
Saknad efter att få höra fina, söta ord. Även om dom inte vore sanna. Bara för en kort stund få lov att tro på lögnen. Fri från alla misstankar. Leva det liv alla andra också lever. Naiv.

Omänsklig.

Ingen puls kan kännas. Kroppen är kall som is. Som hos ett lik. Ögonen är alldeles tomma. Inga känslor inom synhåll. Varken goda eller onda. Bara en blank blick utan någonting innanför. Läpparna ler men leendet når inte upp till ögonen.
Stämbanden har förlorat sin funktion. Inga ljud lämnar läpparna längre. Inga skratt. Inga ord. Bara tysta andetag.

Befrielse.

Sluta andas. Blunda. Ta det där sista steget. Fatta mod. Tillåt dig själv att falla. Där finns ingenting att vara rädd för. Finn svaret på allas fråga. Far ut på ett äventyr i jakt efter svaret på vad som kommer sen. Strunta i alla andra. Deras känslor berör dig inte längre. Varken goda eller onda. Det ända som finns kvar är du och det oändliga.
Allt har en början och ett slut. Det ända vi kan kontrollera är när och hur.

Vågar du ta klivet ut i friheten?