Kan du se mig?

Jag satt i ett av hörnen i rummet. Så långt ifrån honom jag bara kunde komma. Ett hav av olika nyanser av svart omslöt mig. Det ända som hördes var hans djupa andetag. En snarkning bröt den tunga tystnaden. Det är lustigt hur snabbt jag har lärt mig hans olika läten. Jag ler stilla för mig själv när jag tänker på hur ofta jag fortfarande rycker till när han väl somnar. Det är alltid ett säkert tecken förutom ändringen i andningen – en högljudd snarkning. Jag vet alltid att den ska komma men likväl skrämmer det alltid livet ur mig.
Tystnaden lägrade sig åter över rummet och han fortsatte andas lugnt igen.
En liten del av mig önskade att han skulle vända sig om, upptäcka att jag inte låg vid hans sida och försöka finna mig i mörkret. Det är denna lilla del inom mig som innerligt vill visa honom mitt riktiga jag.
Endast när en person tror att ingen ser denne faller alla masker av. Vi bär alla på flertalet olika masker beroende på var man är och i vilken situation man befinner sig. Du har en mask när du är på din skola eller på ditt arbete. Du har ytterligare hundratals masker för var och en av dina vänner, familjemedlemmar, släktingar och bekanta. Du har till och med en mask när du står i kön i en butik.
Har du någonsin studerat dina med-resenärer när du pendlar? Detta är ett av dom sällsynta tillfällen då vi människor visar varelsen bakom maskerna. När man sitter där i sitt lilla hörn och studerar det suddiga landskapet som far förbi i all hast tror man aldrig att någon ser en. Alla tittar på något eget eller befinner sig långt borta från verkligheten i sin egna lilla värld.
Det är vanligast vid rusningstrafiken på slutet av dagen. När alla ska hem ifrån sina arbeten, utmattade efter en lång dag på kontoret.

Han vaknade inte.
Jag hade låtit min mask falla för länge sedan och kvar satt en gråtande flicka. Vid denna stund var jag lika skör som den tunna isen som bildas på vattenpölarna när hösten börjar gå över till vinter. Allt som behövs för att spräcka isen är en liten sten.
Jag tackade tyst alla övernaturliga krafter som påstås finnas för mörkret som dolde mig. Jag har svårt att avgöra huruvida jag hatar eller älskar min mor för den uppfostran jag fått.
- 'Om du aldrig visar några känslor kommer ingen någonsin kunna njuta av din misär', hade hon alltid sagt. Redan innan jag lärde mig tala blev jag lärd att människan är en ond varelse som njuter av andras lidande, speciellt när det är dom som orsakat det. Under hela min uppväxt har hon berättat historia efter historia fyllda med hemska handlingar utförda av dom i min omgivning som jag älskade. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag för resten av mitt liv skulle bli tvungen att genomlida flertalet attacker från henne. Hon hade varit ärlig mot mig från start och förklarat att hon var lika ondskefull som alla andra.
Detta var, oavsett hur hemskt det kan ha låtit, ett väldigt bra råd från henne. Tack vare det hon berättat sårades jag sällan. Jag lät aldrig någon komma så djupt in under min hud. Därmed blev jag aldrig ordentligt sårad. Men det har så klart sina nackdelar med. Jag har tappat räkningen på hur många partners och vänner jag förlorat på grund av min oförmåga att visa känslor. Männen vill alltid att man visar sin kärlek öppet och tydligt. Ännu bättre är om man rakt ut säger vad man känner. För män har aldrig varit särskilt duktiga på att upptäcka osagda känslor.

Jag har kommit med flertalet teorier hur detta kommer sig. Men precis som med så många andra ämnen så drar jag slutsatsen att det manliga könet helt enkelt är längre bak i utvecklingen än den kvinnliga motsatsen. Ungefär som den överdrivna hårmängden män har men inte kvinnor. Vi har kommit så långt inom evolutionen att våra gener insett att vi inte längre behöver lika mycket hår på våra kroppar längre. Det är inte lika kallt som förr. Männen däremot har fortfarande hår på dom mest underliga platser utan någon som helst anledning.
Min mor var egentligen en klok kvinna en gång i tiden. Hon lärde mig många vettiga saker som hjälpt mig mycket under min livstid. Till exempel att man ska vara stark.
Det är min favoritmask. Jag ser alltid lika stark och tapper ut. Inget tycks kunna beröra mig och det finns ingenting som skulle kunna krossa mig. Jag är gjord av stål.
Ända sedan barnsben har min mor sagt till mig att det bara är små barn som gråter. Vuxna uthärdar. Att detta inte är sant vet jag mycket väl. Jag har sett flertalet vuxna gråta, inklusive henne. Så jag har gjort en liten ändring i det hon lärt mig.
Barn gråter öppet. Vuxnas tårar faller endast när ingen ser. Det är betydligt mer realistiskt. Dom flesta vuxna skäms när dom gråter. En del på grund av att dom är extremt fixerade vid sitt utseende och att deras dåliga självförtroende talar om för dom hur fula dom är när dom gråter. Detta är i och för sig till viss del sant. Det är väldigt få personer som kan se attraktiva ut när ansiktet svullnar upp på grund av tårarna, med rödsprängda ögon och snoret konstant rinnande ur näsan.

Jag önskade att han skulle vakna och finna mig såhär bräcklig. För jag visste att jag i den stunden för en gångs skull skulle vara öppen mot honom. Om han fann mig och frågade vad som stod på skulle jag faktiskt berätta hur jag kände. Vilket var väldigt sällsynt. Jag delade aldrig med mig av mina känslor för honom. Det skulle lämna mig på tok för sårbar.
Men han vaknade inte och kylan började bita sig fast i mig. Det var dags att torka tårarna och klä på mig.
Jag ställde mig upp på ostadiga ben och påbörjade jakten efter mina kläder. Mitt minne sa mig att dom låg i en prydlig liten hög vid fotänden av sängen. Och mycket riktigt fann jag en hög av en nyans av svart intill den större svärtan som utgjorde sängen.
Tyst och försiktigt klädde jag på mig. Det var en välkommen förändring att ha heltäckande kläder på mig istället för ett tunt nattlinne.
Jag stod med det lilla tygstycket i handen och kunde knappt hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom mig. Det var inte ett skratt framkallat av något speciellt roande eller trevligt. Det var ett hånande skratt. Jag kände mig så otroligt löjlig. Tidigare under dagen hade jag packat ner tyget i kassen jag skulle ha med mig hem till honom och hade tänkt föreslå att jag skulle lämna kvar det när jag gick hem nästa dag. Så att jag slapp ta med mig den varje gång jag var där. Jag hade under föregående kväll bestämt mig för att hädanefter sova över varje gång i vi sågs.
Jag hade undvikit det så gott jag kunnat fram till då. Jag hade hela tiden varit livrädd för att jag skulle trivas med att sova där enbart för att strax därefter förlora honom och aldrig mer få sova där i all min trygghet.
Jag suckade när det slog mig att jag borde lyssnat på mig själv. För mycket riktigt, den underbara dröm jag levt i den senaste tiden hade tagit slut och jag hade vaknat upp till den tråkiga verkligheten.
Jag skulle inte få lov att sova bredvid honom igen. Inte på samma sätt som jag tidigare gjort.

Jag kröp upp bredvid honom i sängen och kysste honom. Ett plötsligt ryck berättade att han vaknat av den oväntade handlingen. Hans ansikte var dolt i mörkret men jag kunde likväl se förvirringen som lagt sig över det.
- 'Jag är ledsen, min kära, men jag går hem nu', sa jag. 'Jag kan inte somna'.
En kort stunds tystnad vittnade om den nyvakna oförmågan att addera ett och två men till slut harklade han sig och svarade.
- 'Okej', sa han. 'Vi hörs senare idag.'
Jag litade inte längre på min röst utan svarade honom med en kyss. Verkligheten hade återigen visat sitt fula ansikte och påmint mig om att detta troligen var sista gången mina läppar skulle beröra hans.
Jag smög tyst ut i hallen och klädde på mig ytterkläderna. Med en sista blick mot hans mörka konturer tog jag nyckeln från byrån och steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren och vilade pannan mot det svala träet under en kort stund. Jag drog några rosslande andetag i ett försök att applicera masken igen.
Jag förde in nyckeln i dess öppning i dörren och vred om. Ett tyst klick hördes från inuti dörren och ett kallt skrapande ekade i trappan när jag drog ut nyckeln igen.
Jag studerade den lilla biten metall i min hand. Genast for en välkänd fantasi genom mitt huvud. Hur vi bodde ihop sen flera år tillbaks. Vår lycka. Vår kärlek.
Jag fann mig hårt kramande om nyckeln. Dess vassa hack skar in i huden. Det smärtade mig att inse att det aldrig skulle ske.
Nya bilder fyllde mitt inre. Bilder av honom och en annan kvinna. Hon hade inget ansikte men jag visste att min skönhet aldrig skulle kunna mäta sig med henne. Jag såg hans leende och insåg att jag aldrig skulle kunna få honom att le på det viset. Jag skulle aldrig kunna fylla hans blick med sådan lycka. Jag undrade hur jag lyckades skapa den bilden av honom. Det slog mig plötsligt att jag aldrig sett honom glad förr. Visst hade han lett men aldrig på det viset. Hans ögon var alltid sorgsna bortsett från de stunder vi var intima med varandra. Då brann hans inre av en djurisk passion.

För en kort stund önskade jag att jag aldrig hade träffat honom. Men lika snabbt som tanken hade slagit mig insåg jag även att det var en lögn. Att vi träffats var det bästa som någonsin hänt mig. Även om jag aldrig skulle kunna få honom på det vis jag så hett trånade efter visste jag med osviklig säkerhet att jag alltid skulle värna om vår tid tillsammans. Det var värt smärtan som kom med det.
Jag såg på nyckeln i min hand med en blandning av avsky och het önskan. Jag släppte ner metallbiten i brevinkastet och stirrade på dörren.
Jag viskade de tre ord jag aldrig vågat yttra i hans närhet ens när han sov och begav mig hemåt.
Utanför ven vinden. Den förutspådda stormen stod vid tröskeln och skulle snart vara över oss. En kyla i luften förvarnade om snö och ett hårt regn smattrade mot fönsterrutorna.

Det skulle bli en lång och kall promenad hem.

God jul...

Mitt huvud vibrerar. Jag öppnar sömndrucket ögonen och hittar mobilen klämd mellan mitt huvud och kudden. Jag stänger av alarmet och tittar på klockan. Halv elva. Fan, jag har försovit mig. Jag sätter mig upp i sängen och dagens första ångestattack slår till. Jag vill inget hellre än att slänga ut mina familjemedlemmar, låsa dörren och gömma mig under täcket. Men det kan jag inte göra.
Två och en halv timme tills allt börjar.

Jag krälar ur sängen och drar på mig en tjock tröja och ett par strumpor. Var är mina tabletter? Min syn har än inte kommit tillbaka och jag drar blint med händerna över kistan min dator står på. Där. Äntligen. Jag öppnar den första burken energidryck och sväljer ner pillerna med halva innehållet.
Jag stapplar ut på altanen och tänder första cigaretten. Nicko-kick. Jag grubblar precis som alla andra mornar huruvida jag älskar eller hatar det. Det är så skönt hur hela kroppen kittlar och allt runt omkring en svajar. Men det är samtidigt otroligt obehagligt när ansiktet svullnar och illamåendet sveper in.
Jag ångrar genast att jag rökt en hel cigarett istället för en halv som jag är mer van vid.

In i värmen igen. Dusch. Varmt vatten. Snälla hjälp mig piggna till. Jag måste stått där inne i en halvtimme vid det här laget. Men jag kan inte förmå mig att stiga ut. Det gör ont i alla såren på benen av vattnet men det är värt smärtan. Jag hatar egentligen nya skor. Även om jag älskar att köpa dom och absolut att få dom. Men jag avskyr att behöva gå in dom. Det gör så satans ont. Speciellt när det är den här typen av skor som är smala längst fram. Jag har ankfötter så det slutar alltid med att min lilltå pressas in i sin granne tills det blöder.
Jag ökar styrkan på strålen. Alla andra läten försvinner och det ända som fyller mina öron är dånet från vattnet. Det blir svårt att andas. Helvete. En till ångestattack.
Jag sätter mig ner på golvet och omfamnar mina uppdragna ben. Vattnet smattrar hårt. Det trånga utrymmet fylls med ånga. Jag lossar lite på mitt grepp och studerar min kropp. Den är ill-röd av det skåll-heta vattnet.
Ett djupt andetag. Ett till. Jag stänger av duschen och stiger ut. Dags för nästa steg.

Jag hatar verkligen att sminka mig. Foundation, consealer och puder har jag inget emot. Inte mascara heller för den delen. Ögonskuggan är lite jobbigare men jag överlever. Jag avskyr dock innerligt att applicera eyeliner. Det är omöjligt att få perfekt.
Men det är en speciell dag idag och då krävs det speciellt smink. Jag känner för att bryta borsten efter mitt femte försök att få en jämn, fin linje längs med ögonfransarna på ögonlocken.
Jag hatar mitt hår. Det vägrar alltid att lyda mig. Jag ångrar att jag klippte den förgrömmade luggen. Den lägger sig aldrig som jag vill ändå. Kan knappt bärga min tills den är tillräckligt lång för att klara sig själv. Nu måste den däremot stylas vilket aldrig blir bra.
Jag får ett kraftigt sug efter att hämta en sax och klippa av det helt. Men jag trycker undan den impulsen med.
På med kläderna. Dom är här vilken minut som helst. Ut på altanen igen och röker en till cigarett. 'Lugna ner dig. Det kommer gå bra'. Jag tror inte på mig. Jag ljuger säkert för att få mig att må bättre. Två tabletter till. Lika bra att ta en rosa med. Dom vita hjälper knappt ändå.
Jag sätter mig på sängen och stirrar blint framför mig. Dörren öppnas.

'God jul tjockis!' och så börjar det...

Tiden går verkligen otroligt sakta. Det känns som om jag legat här i timmar men i själva verket har det bara gått tre minuter. Undra hur lång tid det tar innan någon upptäcker att jag är borta. Förhoppningsvis är alla upptagna med sina presenter. Snälla upptäck mig inte. Jag vill inte träffa er. Bara låt mig ligga här inne i fred. I lugnet och ron.
Jag svär tyst för mig själv. Jag borde veta bättre än att släppa spärren jag har på mina känslor. Men nej. Istället lättar jag lite på den samtidigt som jag har en nostalgi-tripp.
Han är verkligen attraktiv. Sångaren i Volbeat. Det tyckte jag redan innan jag såg honom. Det är en underlig sak, det där. Jag föll för honom så fort jag hörde honom. Sen dess har han varit otroligt vacker. Han är inte sådär uppenbart snygg, men han har ett charmigt och speciellt utseende.
Precis som Oscar hade. Den krokiga, stora och maskulina näsan. Den lilla, tunna munnen med den lilla hakan strax där under. Lång, smal men muskulös.

Snälla ta på mig...

Jag svär lite till. Jag har verkligen en otrolig otur. Eller en förbannelse. Varje gång jag kommit genom den första kartan med p-piller upphör mitt sexliv. Samtidigt får jag kinky ting i present. Jag avskyr verkligen den här tiden. När man just förlorat en bra sexpartner. För det är sällsynt. Brian var den första på väldigt länge som passade mig bra i sängen. Och jag älskade det innerligt. Speciellt efter det att jag och Peter inte hade haft sex på två år. Jag var utsvulten!
Det är inte direkt det att jag inte kan hitta en villig kandidat. Jag är tillräckligt realistisk för att inse att jag är attraktiv nog att ha sex med. Problemet är att jag inte riktigt vill. Klart jag vill ha sex. Det har inte gått en dag under dom senaste fem åren (fem år exakt om två dagar) då jag inte velat ha samlag. Problemet är att jag vill ha sex med Brian. Oscar hade jag i och för sig inte tackat nej till heller. Dock lockar han inte lika mycket längre, speciellt inte om man ställer honom bredvid Brian. Det där var dock ingen otrevlig bild i mitt huvud. Två sexiga män samtidigt... En normal-lång och ganska nätt. En ovanligt lång och maskulin.

Farliga tankar...

Dom letar efter mig där ute. Helvete också. Klockan är snart halv nio. Jag fick inte ens en halvtimme för mig själv. Bäst att jag smyger ut. Om dom stiger in och hittar mig kommer dom se att något är fel. Det står 'ångest' i min panna.
Skyl ansiktsuttrycket. Se glad ut. En snabb kontroll i min spegelbild. Okej. Here it goes...

Tig.

'Du är patetisk.'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Jag pressade händerna hårdare mot mina öron.

'Du är sorglig.'

Jag öppnade ögonen och stirrade på henne. Ilskan kokade inom mig och mitt förakt mot henne fyllde rummet. Hatet inom mig växte allt starkare och jag började, som så många gånger förr, fantisera hur jag rev ut hennes ögon. Att äntligen slippa se avsmaken i hennes genomträngande blick. Förstöra det vackra ansiktet som tände liv i den välkända avundsjukan. Slita av det skinande vita håret, ett strå i taget. Krossa den perfekt mejslade näsan. Förvandla henne gräddvita hud till en röd smörja. Tanken skänkte ett ljuvt lugn över mig.
Vem var vackrast av oss då? Du skulle aldrig mer se ner på mig. Rollerna skulle blivit bytta och det skulle vara jag som stod i rummets hörn, hånande. Men istället låg jag i fosterställning och skakade av återhållna tårar.

'Hur står du ut med dig själv?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Varje ord dånade i mitt huvud, omöjliga att stänga ute.

'Du är skrattretande.'

Hur hade hon mage att döma mig? Vad visste hon om lidande? Hon hade allt man någonsin kunde drömma om. Till synes inga problem i hela världen. Det var inte hennes kropp som var täckt med blåmärken och sår. Det var inte hon som återigen fått ligga på akutmottagningen och hitta på en ny ursäkt till varför revbenen blivit knäckta igen. Det var inte hon som just fått springa för livet förföljd av medmänniskor som inte ville henne väl. Och varför skulle hon ens behöva oroa sig för det. Alla älskade henne. Dom som inte ville ha henne ville vara henne.
Jag omfamnade mig själv och kände igen den ekande tomheten i min mage.

'Vad gråter du för?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Orden skar i mitt inre som en glödhet kniv.

'Du ville inte ens ha barnet.'

Lögner! Den lyckan jag kände inom mig när jag fick beskedet var ingen lögn. O vad jag hade längtat efter det lilla livet som växte inom mig. Jag skulle troligen ha blivit en urusel mor. Precis som alla andra kvinnor i min släkt. Jag skulle inte kunna försörja mitt barn heller. Jag skulle inte ens kunna berätta för mitt barn vem dess far var.
Men jag ville ha barnet ändå. Ett bevis på att jag kunde göra något. Det jag inte kunde ge barnet skulle jag ha ersatt med kärlek.
Doktorn hade inte kunnat hitta exakt vad som orsakat missfallet. Var det sparkarna dom riktat mot magen? Eller när dom knuffade ner mig för trapporna? Eller hade någon av männen helt enkelt varit för hårdhänta när dom våldförde sig på mig? Orsaker fanns det gott om.

'Du bad om det.'
'Nej!'
'Du tyckte om det.'
'Nej!'
'Erkänn!'
'ALDRIG!'

Jag tog första bästa föremål jag kunde nå och kastade mot henne. Miss igen. Jag avskydde henne bara mer och mer för varje föremål som inte träffade henne. Inte ens en så simpel sak kunde jag klara av. Jag önskade bara att hon skulle lämna mig ifred. Hur många gånger hade jag inte skrikit åt henne att försvinna? Men hon lyssnade aldrig. Hon bara stod där. Stirrandes. Dömande.
Jag stirrade återigen in i väggen bredvid mig. Tapeten var sedan länge sönderriven. Den grå betongen fläckade den annars vita väggen. Andas i en fyrkant. Jag följde fyra fläckar med blicken. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.
En rörelse i ögonvrån förvarnade mig om hennes närvaro. Hon hukade sig bredvid mig och strök undan en hårtest från mitt ansikte. Som en moder drog hon mig tätt intill sig och skänkte mig värme. Tröst. Ro.

'Oroa dig inte, min sköna. Allt kommer snart bli bra.'

Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte se ett slut på allt elände.

'Du vet hur du kan befria dig själv från allt det onda.'

Meningen bakom orden sjönk sakta in. Tanken hade slagit mig så många gånger förr.

'Säg bara orden och jag kan ta över.'

Att inte behöva oroa mig för något mer. Leva som i en dvala. I skuggan. Låta henne styra. Tanken var frestande.
Jag vände mig mot henne och följde hennes anletsdrag med ett finger. Det snörptes åt i halsen. Hon var så vacker.
Jag såg oss i spegeln i andra sidan rummet. Så lika men samtidigt varandras motsats. Hur många år sen var det sen dom förstörde mitt ansikte? När förvandlade dom det ansiktet mot det som nu prydde framsidan av min skalle. När blev min ryggrad så missbildad att jag inte kunde ha den rak? Dom slanka fingrarna var sedan länge borta. Hon smekte varje skråma på min hud. Kysste varje blåmärke.
Hon iakttog mig, väntades. Säg meningen. Hon behövde inte ens yttra orden. Dom ekade i mitt inre redan. Hon visste redan mitt svar. Varje tanke, varje känsla. Hon kände mig in och ut.
Jag fångade hennes blick.

'Befria mig.'

Ta klivet.

Stolthet.

När jag låg ner sparkade du på mig. Men inte ett ljud lämnade mina läppar. Inte en tår rann ned för mina kinder. Jag vägrade visa sådan svaghet.

Skydd.

När mörkret tätnar runt mig har jag en mask med ett leende på. Det ända världen ser är en glad person utan några problem. Ingen kan nå mig när jag har denna mask framför mitt ansikte. Jag hör inga ord. Ser inga blickar. Känner inga slag. Jag är osårbar.

Styrka.

Du slog mig gång på gång på gång. Du yttrade den ena förolämpning efter den andra. Du högg mig med en kniv. Inte bara en gång, eller tio heller för den delen.
Men jag varken kände eller hörde det. För min hud är hård som stål och mitt hjärta kallt som is.
Du kan aldrig skada mig mer.

Sårbar.

När ingen ser mig faller masken av. Hjärtat smälter och huden mjuknar. Jag är naken. Inga lager av tyger som skyddar mig. Jag gråter. Fasaden är krossad och ensam kvar står en bräcklig liten flicka. Naken. Öppnad. Sårbar.

Hat.

Det pyr inom mig som hos en brasa. Inget vatten kan släcka den. Ingen filt kan kväva den. Till och från flammar den upp till en stor eld. Renande eld. Eld som slickar världen ren från allt avskum och smuts. Kvar står jag. Drottning över en bränd värld, fri från allt levande.

Mörker.

Mörkare än svart. Ogenomträngbart. Kompakt. Jag kan inte se, känna eller lukta.
Fosterställning. Jag försöker täcka för min nakna kropp. Omfamnar mig själv för att tina mina frusna lemmar. Köldrök.
Detta är min värld. Mitt innersta. Mitt allt. Här finns bara jag. Ensam. Ingen kommer på besök. Alla vill bli kvar i ljuset, även om det sakta men säkert fräter bort deras ögon. Ljuset är varmt. Inbjudande. Vänligt.
Och även om ljuset förråder dom stannar alla likväl kvar. För alla lever hellre i en ljus lögn, än i mörkrets kalla sanning.

Saknad.

Att ha ett par armar runt omkring sig. Höra en annan människas hjärtslag. Känns deras andedräkt mot sitt ansikte. Vara omtyckt. Älskad. Eftertraktad. Ha någon som vill värma en. Skydda en från mörkret. Tända ett ljus inom en.
Saknad efter att få höra fina, söta ord. Även om dom inte vore sanna. Bara för en kort stund få lov att tro på lögnen. Fri från alla misstankar. Leva det liv alla andra också lever. Naiv.

Omänsklig.

Ingen puls kan kännas. Kroppen är kall som is. Som hos ett lik. Ögonen är alldeles tomma. Inga känslor inom synhåll. Varken goda eller onda. Bara en blank blick utan någonting innanför. Läpparna ler men leendet når inte upp till ögonen.
Stämbanden har förlorat sin funktion. Inga ljud lämnar läpparna längre. Inga skratt. Inga ord. Bara tysta andetag.

Befrielse.

Sluta andas. Blunda. Ta det där sista steget. Fatta mod. Tillåt dig själv att falla. Där finns ingenting att vara rädd för. Finn svaret på allas fråga. Far ut på ett äventyr i jakt efter svaret på vad som kommer sen. Strunta i alla andra. Deras känslor berör dig inte längre. Varken goda eller onda. Det ända som finns kvar är du och det oändliga.
Allt har en början och ett slut. Det ända vi kan kontrollera är när och hur.

Vågar du ta klivet ut i friheten?