Min skyddande ängel.

Dörren flög upp med en ljudlig smäll och paret steg snabbt ifrån varandra. Han såg från den ene till den andra. Mannen försökte snabbt och diskret gnida bort hennes läppstift från sina läppar. Kvinnan undvek hans blick. Mannen började prata men inget ljud lämnade hans läppar. Det ända han kunde höra var sin puls. Kraftfulla dån.
Kvinnan såg livrädd ut. Han kände nästan för att skratta. Han kunde se sig själv ur deras synvinkel, han måste verkligen ha vara en skrämmande syn.
Under en kort stund lekte han med tanken att släppa sin vrede lös. Det vore verkligen lätt att skada dom båda. Ett välplacerat slag mot mannens ansikte skulle lätt få honom att flyga in i väggen bakom honom. Kvinnan skulle vara ännu lättare att ta tag i. Hon vägde knappt ens hälften så mycket som han gjorde och hon var både kort och magert byggd. Ett slag skulle få henne medvetslös. En snabb vridning av hennes nacke skulle bryta den. Ett litet knäckande ljud, över på bara några sekunder men ack så fyllt med njutning. Aldrig mer skulle hon kyssa en annan man.
Mannen skulle göra mer motstånd. Han var inte mycket kortare än honom själv men han var inte i närheten av lika muskulös och efter många års lathet var mannens reflexer långt ifrån den klass hans egna befann sig i.
Det skulle ta lite tid men det var genomförbart.
Lika snabbt som tanken slagit honom sköt han den ifrån sig. Mannen var hans bästa vän och kvinnan den han älskade. Oavsett hur ilsken han var skulle han aldrig kunna mörda dom. Men tanken var kul att leka med.
Sakta började han få tillbaks förmågan att höra det runt omkring honom. Musiken dånade fortfarande ute i resten av lägenheten. Det var inte längre underligt varför ingen kommit in i rummet frågande efter vad som skett. Ingen på festen hade troligen ens hört något.
Mannen försökte lugna ner honom, märkte han nu. Babblade på om någonting. Att det inte menade något. Hon var inte hans och eftersom han inte sagt att hon inte fick bli rörd av någon annan hade han antagit att det var fritt fram.

-”Gå ut”, var allt han kunde få fram.

Mannen hade haft rätt. Kvinnan var inte hans flickvän. Visst hade dom en relation utöver vänskap men ingen av dom hade någonsin sagt att dom inte fick lov att röra andra människor. Tanken hade aldrig slagit honom. Men nu, nu var det en helt annan sak. Han hade sett henne i en annan mans armar. Ivriga händer som letade sig in under varandras kläder. Passionerade kyssar. Upphetsade andetag i väntan på det som skulle komma.
Svartsjukan var som en monster som röt i hans bröst.
Mannen lämnade rummet utan att säga ett ord till. Dörren stängdes och ensamma stod nu han och kvinnan. Hon var blek som ett lik med uppspärrade ögon. Rädslan var klar och tydlig i hennes blick.
Trodde hon verkligen att han skulle kunna göra henne illa?
Ilskan svalnade och lämnade kvar en kvävande sorg. Hade han förlorat henne nu? Nu när han till slut insett att han ville ha henne för sig själv.
Han satte sig tungt ner på sängkanten och begravde ansiktet i sina händer. Skakningar for genom kroppen av återhållna tårar.
Madrassen sjönk ytterligare några få millimetrar och en hand strök försiktigt honom över ryggen. Han tittade förvånat upp på kvinnan som nu satt bredvid honom. Hon hade inte gått.
Han hade varit så säker på att hon skulle ta till flykt så fort chansen visade sig. Men här var hon, tröstande.

-”Jag tror vi har en hel del att prata om, du och jag”, sa hon med en mild röst.

Jag stirrade in i hennes ljusa ögon. Så fyllda av värme och känslor. Borta var all rädsla. Det ända som fanns kvar i hennes ljuvliga blick var en ensam känsla. Den han hoppats så innerligt att få se – kärlek.
Han föll ner i hennes famn och lät sig vaggas till ro. Så varm, så mjuk. Hans egna skyddande ängel.

Ett minne blott.

Lågor som slickar kroppen...

Om bara kroppen ville sluta skaka. Från en annan del av lägenheten kunde hon höra honom tvätta sig. En tår rann försiktigt ner för hennes kind och sögs genast upp av tyget som omringade kudden.
Hon skakade för varje ilning som for genom hennes kropp. Hennes blick var fäst vid rektangeln som omringade den stängda dörren till badrummet. Vilken sekund som helst skulle han öppna dörren och stiga ut. Fasan svepte över henne som en kall vind. En impuls sa åt henne att dra upp täcket över ansiktet. Då skulle han inte hitta henne.

Hud som spricker av hettan...

Naglarna skar upp den ömma huden runt hennes sköte. Hon vågade inte ta blicken från dörren, av rädslan för skadan hon då skulle skåda. Glödhet lava rann ner längst hennes lår. Hon kvävde det kvidande ljud som arbetade sig upp ur hennes strupe. Bränd hud. Riven hud. Ett blodigt sår.
Hon knep hårt ihop sina ögon. Ett svagt knarr vittnade om att han lämnat badrummet. Hon reste sig upp på ostadiga ben. Han sa något till henne men hon kunde inte urskilja orden. Även om hon hade hört vad han sa hade hon svårt att se att hennes hjärna skulle kunna arbeta fram vad orden innebar. Hon undvek noggrant hans blick och gjorde sitt bästa att gå med åtminstone en gnutta värdighet. Varje steg rev upp ett nytt sår och hon kunde känna hur lavan rann ur henne med en ilsken fart.

Förkolnade kvarlevor...

Det skarpa ljuset från lysrören skar som vassa knivar i hennes ögon. Sakta men säkert vande hon sig och önskade ett hjärtslag senare att hon förblivit blind. Framför henne stod en liten bedrövlig varelse. Svarta streck från tårar täckte dess kinder. Ansiktet förvridet av smärtsam förtvivlan. En vit sörja blandad med blod rann från ett svullet och missfärgat område som en gång skulle kunnat ha varit den så kallade vackraste delen hos en kvinna.
Hon knep ihop ögonen så hårt hon bara kunde. Hon stod inte ut med att skåda denna patetiska varelse som stod framför henne. Så klen. Så hjälplös. Så skrattretande.
Snabba små bitar från händelsen svepte förbi innanför ögonlocken. Hennes ansikte hårt tryckt mot kudden. Kraftiga händer kring nacken. Stötar som skickade glödheta spjut av smärta genom kroppen. Hans frustande och flåsande.
Ett olyckligt kvidande skar genom hennes öron. Sprängde trumhinnorna. Överröstade alla andra läten. Skammen skar henne blodig när hon insåg att ljuden kom från henne.
Hon visste att hon borde kämpa emot men kroppen vägrade lyda. Hon visste att hon borde skrika 'nej' gång på gång i hopp om att han skulle upphöra, men inga ord kunde bildas i hennes mun. Bara ljud av lidande.

Stanken av bränt lik...

Hon satt i duschen. Gradvis ökade värmen tills den heta strålen skållade huden. Maniskt gned hon tvättsvampen över det pulserande skötet. Det annars så klara vattnet missfärgades av blod. Hon blev inte ren. Hon tvagade och tvagade men smutsen ville inte försvinna. Det fanns bara en sak som skulle kunna rena henne. Det ända element i denna värld som alltid klassats som rent. Utan att bry sig om att torka sig gick hon ut ur badrummet. Dova snarkningar berättade att han somnat. Bra. Mindre motstånd. Så försiktigt hon bara kunde band hon fast hans händer och ben i sänggavlarna. För en gångs skull var hon glad över hans missbruk av alkohol. Han vaknade med ett ryck när hon hällde den första flaskans innehåll över honom. Han svor och hotade henne men inga ord nådde fram. Hon fortsatte bara hälla ut vätskorna över honom. Den sista droppen lämnade flaskans hals och hon log mot sin forna älskare. Om man inte hade sett hennes ögon hade man kunnat kalla det ett vackert leende. Så naturligt och ärligt. Men hennes blick vittnade om det kaos som fyllde hennes inre.
Med en snabb rörelse tände hon en sticka. För en kort stund stod hon bara där, förtrollad av lågans dans. Så otroligt vackert.
Hon väcktes ur sin trans när hettan började svedda hennes hud och hon släppte den på hans sprit-täckta kropp.
Lågorna slickade hans kropp ren. Den spred sig från ett föremål till det nästa i jakt efter mer föda. Det knastrade och röt inom kort överallt runtomkring henne.
Som hypnotiserad av dess ljuvliga musik dansade hon skrattande runt, runt, runt. Mannens plågade skrik var endast en tyst viskning i bakgrunden. Ända hon hörde var eldens ljuvliga orkester.
Någonstans i fjärran ljöd sirener. Dom skulle aldrig hinna fram i tid.
Lågorna började förtära hennes bara kropp. Hennes skratt blandades med lågornas rytande.

Ett minne blott...