God jul...

Mitt huvud vibrerar. Jag öppnar sömndrucket ögonen och hittar mobilen klämd mellan mitt huvud och kudden. Jag stänger av alarmet och tittar på klockan. Halv elva. Fan, jag har försovit mig. Jag sätter mig upp i sängen och dagens första ångestattack slår till. Jag vill inget hellre än att slänga ut mina familjemedlemmar, låsa dörren och gömma mig under täcket. Men det kan jag inte göra.
Två och en halv timme tills allt börjar.

Jag krälar ur sängen och drar på mig en tjock tröja och ett par strumpor. Var är mina tabletter? Min syn har än inte kommit tillbaka och jag drar blint med händerna över kistan min dator står på. Där. Äntligen. Jag öppnar den första burken energidryck och sväljer ner pillerna med halva innehållet.
Jag stapplar ut på altanen och tänder första cigaretten. Nicko-kick. Jag grubblar precis som alla andra mornar huruvida jag älskar eller hatar det. Det är så skönt hur hela kroppen kittlar och allt runt omkring en svajar. Men det är samtidigt otroligt obehagligt när ansiktet svullnar och illamåendet sveper in.
Jag ångrar genast att jag rökt en hel cigarett istället för en halv som jag är mer van vid.

In i värmen igen. Dusch. Varmt vatten. Snälla hjälp mig piggna till. Jag måste stått där inne i en halvtimme vid det här laget. Men jag kan inte förmå mig att stiga ut. Det gör ont i alla såren på benen av vattnet men det är värt smärtan. Jag hatar egentligen nya skor. Även om jag älskar att köpa dom och absolut att få dom. Men jag avskyr att behöva gå in dom. Det gör så satans ont. Speciellt när det är den här typen av skor som är smala längst fram. Jag har ankfötter så det slutar alltid med att min lilltå pressas in i sin granne tills det blöder.
Jag ökar styrkan på strålen. Alla andra läten försvinner och det ända som fyller mina öron är dånet från vattnet. Det blir svårt att andas. Helvete. En till ångestattack.
Jag sätter mig ner på golvet och omfamnar mina uppdragna ben. Vattnet smattrar hårt. Det trånga utrymmet fylls med ånga. Jag lossar lite på mitt grepp och studerar min kropp. Den är ill-röd av det skåll-heta vattnet.
Ett djupt andetag. Ett till. Jag stänger av duschen och stiger ut. Dags för nästa steg.

Jag hatar verkligen att sminka mig. Foundation, consealer och puder har jag inget emot. Inte mascara heller för den delen. Ögonskuggan är lite jobbigare men jag överlever. Jag avskyr dock innerligt att applicera eyeliner. Det är omöjligt att få perfekt.
Men det är en speciell dag idag och då krävs det speciellt smink. Jag känner för att bryta borsten efter mitt femte försök att få en jämn, fin linje längs med ögonfransarna på ögonlocken.
Jag hatar mitt hår. Det vägrar alltid att lyda mig. Jag ångrar att jag klippte den förgrömmade luggen. Den lägger sig aldrig som jag vill ändå. Kan knappt bärga min tills den är tillräckligt lång för att klara sig själv. Nu måste den däremot stylas vilket aldrig blir bra.
Jag får ett kraftigt sug efter att hämta en sax och klippa av det helt. Men jag trycker undan den impulsen med.
På med kläderna. Dom är här vilken minut som helst. Ut på altanen igen och röker en till cigarett. 'Lugna ner dig. Det kommer gå bra'. Jag tror inte på mig. Jag ljuger säkert för att få mig att må bättre. Två tabletter till. Lika bra att ta en rosa med. Dom vita hjälper knappt ändå.
Jag sätter mig på sängen och stirrar blint framför mig. Dörren öppnas.

'God jul tjockis!' och så börjar det...

Tiden går verkligen otroligt sakta. Det känns som om jag legat här i timmar men i själva verket har det bara gått tre minuter. Undra hur lång tid det tar innan någon upptäcker att jag är borta. Förhoppningsvis är alla upptagna med sina presenter. Snälla upptäck mig inte. Jag vill inte träffa er. Bara låt mig ligga här inne i fred. I lugnet och ron.
Jag svär tyst för mig själv. Jag borde veta bättre än att släppa spärren jag har på mina känslor. Men nej. Istället lättar jag lite på den samtidigt som jag har en nostalgi-tripp.
Han är verkligen attraktiv. Sångaren i Volbeat. Det tyckte jag redan innan jag såg honom. Det är en underlig sak, det där. Jag föll för honom så fort jag hörde honom. Sen dess har han varit otroligt vacker. Han är inte sådär uppenbart snygg, men han har ett charmigt och speciellt utseende.
Precis som Oscar hade. Den krokiga, stora och maskulina näsan. Den lilla, tunna munnen med den lilla hakan strax där under. Lång, smal men muskulös.

Snälla ta på mig...

Jag svär lite till. Jag har verkligen en otrolig otur. Eller en förbannelse. Varje gång jag kommit genom den första kartan med p-piller upphör mitt sexliv. Samtidigt får jag kinky ting i present. Jag avskyr verkligen den här tiden. När man just förlorat en bra sexpartner. För det är sällsynt. Brian var den första på väldigt länge som passade mig bra i sängen. Och jag älskade det innerligt. Speciellt efter det att jag och Peter inte hade haft sex på två år. Jag var utsvulten!
Det är inte direkt det att jag inte kan hitta en villig kandidat. Jag är tillräckligt realistisk för att inse att jag är attraktiv nog att ha sex med. Problemet är att jag inte riktigt vill. Klart jag vill ha sex. Det har inte gått en dag under dom senaste fem åren (fem år exakt om två dagar) då jag inte velat ha samlag. Problemet är att jag vill ha sex med Brian. Oscar hade jag i och för sig inte tackat nej till heller. Dock lockar han inte lika mycket längre, speciellt inte om man ställer honom bredvid Brian. Det där var dock ingen otrevlig bild i mitt huvud. Två sexiga män samtidigt... En normal-lång och ganska nätt. En ovanligt lång och maskulin.

Farliga tankar...

Dom letar efter mig där ute. Helvete också. Klockan är snart halv nio. Jag fick inte ens en halvtimme för mig själv. Bäst att jag smyger ut. Om dom stiger in och hittar mig kommer dom se att något är fel. Det står 'ångest' i min panna.
Skyl ansiktsuttrycket. Se glad ut. En snabb kontroll i min spegelbild. Okej. Here it goes...