Tig.

'Du är patetisk.'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Jag pressade händerna hårdare mot mina öron.

'Du är sorglig.'

Jag öppnade ögonen och stirrade på henne. Ilskan kokade inom mig och mitt förakt mot henne fyllde rummet. Hatet inom mig växte allt starkare och jag började, som så många gånger förr, fantisera hur jag rev ut hennes ögon. Att äntligen slippa se avsmaken i hennes genomträngande blick. Förstöra det vackra ansiktet som tände liv i den välkända avundsjukan. Slita av det skinande vita håret, ett strå i taget. Krossa den perfekt mejslade näsan. Förvandla henne gräddvita hud till en röd smörja. Tanken skänkte ett ljuvt lugn över mig.
Vem var vackrast av oss då? Du skulle aldrig mer se ner på mig. Rollerna skulle blivit bytta och det skulle vara jag som stod i rummets hörn, hånande. Men istället låg jag i fosterställning och skakade av återhållna tårar.

'Hur står du ut med dig själv?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Varje ord dånade i mitt huvud, omöjliga att stänga ute.

'Du är skrattretande.'

Hur hade hon mage att döma mig? Vad visste hon om lidande? Hon hade allt man någonsin kunde drömma om. Till synes inga problem i hela världen. Det var inte hennes kropp som var täckt med blåmärken och sår. Det var inte hon som återigen fått ligga på akutmottagningen och hitta på en ny ursäkt till varför revbenen blivit knäckta igen. Det var inte hon som just fått springa för livet förföljd av medmänniskor som inte ville henne väl. Och varför skulle hon ens behöva oroa sig för det. Alla älskade henne. Dom som inte ville ha henne ville vara henne.
Jag omfamnade mig själv och kände igen den ekande tomheten i min mage.

'Vad gråter du för?'

Håll tyst. Håll tyst. Håll tyst! Orden skar i mitt inre som en glödhet kniv.

'Du ville inte ens ha barnet.'

Lögner! Den lyckan jag kände inom mig när jag fick beskedet var ingen lögn. O vad jag hade längtat efter det lilla livet som växte inom mig. Jag skulle troligen ha blivit en urusel mor. Precis som alla andra kvinnor i min släkt. Jag skulle inte kunna försörja mitt barn heller. Jag skulle inte ens kunna berätta för mitt barn vem dess far var.
Men jag ville ha barnet ändå. Ett bevis på att jag kunde göra något. Det jag inte kunde ge barnet skulle jag ha ersatt med kärlek.
Doktorn hade inte kunnat hitta exakt vad som orsakat missfallet. Var det sparkarna dom riktat mot magen? Eller när dom knuffade ner mig för trapporna? Eller hade någon av männen helt enkelt varit för hårdhänta när dom våldförde sig på mig? Orsaker fanns det gott om.

'Du bad om det.'
'Nej!'
'Du tyckte om det.'
'Nej!'
'Erkänn!'
'ALDRIG!'

Jag tog första bästa föremål jag kunde nå och kastade mot henne. Miss igen. Jag avskydde henne bara mer och mer för varje föremål som inte träffade henne. Inte ens en så simpel sak kunde jag klara av. Jag önskade bara att hon skulle lämna mig ifred. Hur många gånger hade jag inte skrikit åt henne att försvinna? Men hon lyssnade aldrig. Hon bara stod där. Stirrandes. Dömande.
Jag stirrade återigen in i väggen bredvid mig. Tapeten var sedan länge sönderriven. Den grå betongen fläckade den annars vita väggen. Andas i en fyrkant. Jag följde fyra fläckar med blicken. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.
En rörelse i ögonvrån förvarnade mig om hennes närvaro. Hon hukade sig bredvid mig och strök undan en hårtest från mitt ansikte. Som en moder drog hon mig tätt intill sig och skänkte mig värme. Tröst. Ro.

'Oroa dig inte, min sköna. Allt kommer snart bli bra.'

Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte se ett slut på allt elände.

'Du vet hur du kan befria dig själv från allt det onda.'

Meningen bakom orden sjönk sakta in. Tanken hade slagit mig så många gånger förr.

'Säg bara orden och jag kan ta över.'

Att inte behöva oroa mig för något mer. Leva som i en dvala. I skuggan. Låta henne styra. Tanken var frestande.
Jag vände mig mot henne och följde hennes anletsdrag med ett finger. Det snörptes åt i halsen. Hon var så vacker.
Jag såg oss i spegeln i andra sidan rummet. Så lika men samtidigt varandras motsats. Hur många år sen var det sen dom förstörde mitt ansikte? När förvandlade dom det ansiktet mot det som nu prydde framsidan av min skalle. När blev min ryggrad så missbildad att jag inte kunde ha den rak? Dom slanka fingrarna var sedan länge borta. Hon smekte varje skråma på min hud. Kysste varje blåmärke.
Hon iakttog mig, väntades. Säg meningen. Hon behövde inte ens yttra orden. Dom ekade i mitt inre redan. Hon visste redan mitt svar. Varje tanke, varje känsla. Hon kände mig in och ut.
Jag fångade hennes blick.

'Befria mig.'