Kan du se mig?

Jag satt i ett av hörnen i rummet. Så långt ifrån honom jag bara kunde komma. Ett hav av olika nyanser av svart omslöt mig. Det ända som hördes var hans djupa andetag. En snarkning bröt den tunga tystnaden. Det är lustigt hur snabbt jag har lärt mig hans olika läten. Jag ler stilla för mig själv när jag tänker på hur ofta jag fortfarande rycker till när han väl somnar. Det är alltid ett säkert tecken förutom ändringen i andningen – en högljudd snarkning. Jag vet alltid att den ska komma men likväl skrämmer det alltid livet ur mig.
Tystnaden lägrade sig åter över rummet och han fortsatte andas lugnt igen.
En liten del av mig önskade att han skulle vända sig om, upptäcka att jag inte låg vid hans sida och försöka finna mig i mörkret. Det är denna lilla del inom mig som innerligt vill visa honom mitt riktiga jag.
Endast när en person tror att ingen ser denne faller alla masker av. Vi bär alla på flertalet olika masker beroende på var man är och i vilken situation man befinner sig. Du har en mask när du är på din skola eller på ditt arbete. Du har ytterligare hundratals masker för var och en av dina vänner, familjemedlemmar, släktingar och bekanta. Du har till och med en mask när du står i kön i en butik.
Har du någonsin studerat dina med-resenärer när du pendlar? Detta är ett av dom sällsynta tillfällen då vi människor visar varelsen bakom maskerna. När man sitter där i sitt lilla hörn och studerar det suddiga landskapet som far förbi i all hast tror man aldrig att någon ser en. Alla tittar på något eget eller befinner sig långt borta från verkligheten i sin egna lilla värld.
Det är vanligast vid rusningstrafiken på slutet av dagen. När alla ska hem ifrån sina arbeten, utmattade efter en lång dag på kontoret.

Han vaknade inte.
Jag hade låtit min mask falla för länge sedan och kvar satt en gråtande flicka. Vid denna stund var jag lika skör som den tunna isen som bildas på vattenpölarna när hösten börjar gå över till vinter. Allt som behövs för att spräcka isen är en liten sten.
Jag tackade tyst alla övernaturliga krafter som påstås finnas för mörkret som dolde mig. Jag har svårt att avgöra huruvida jag hatar eller älskar min mor för den uppfostran jag fått.
- 'Om du aldrig visar några känslor kommer ingen någonsin kunna njuta av din misär', hade hon alltid sagt. Redan innan jag lärde mig tala blev jag lärd att människan är en ond varelse som njuter av andras lidande, speciellt när det är dom som orsakat det. Under hela min uppväxt har hon berättat historia efter historia fyllda med hemska handlingar utförda av dom i min omgivning som jag älskade. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag för resten av mitt liv skulle bli tvungen att genomlida flertalet attacker från henne. Hon hade varit ärlig mot mig från start och förklarat att hon var lika ondskefull som alla andra.
Detta var, oavsett hur hemskt det kan ha låtit, ett väldigt bra råd från henne. Tack vare det hon berättat sårades jag sällan. Jag lät aldrig någon komma så djupt in under min hud. Därmed blev jag aldrig ordentligt sårad. Men det har så klart sina nackdelar med. Jag har tappat räkningen på hur många partners och vänner jag förlorat på grund av min oförmåga att visa känslor. Männen vill alltid att man visar sin kärlek öppet och tydligt. Ännu bättre är om man rakt ut säger vad man känner. För män har aldrig varit särskilt duktiga på att upptäcka osagda känslor.

Jag har kommit med flertalet teorier hur detta kommer sig. Men precis som med så många andra ämnen så drar jag slutsatsen att det manliga könet helt enkelt är längre bak i utvecklingen än den kvinnliga motsatsen. Ungefär som den överdrivna hårmängden män har men inte kvinnor. Vi har kommit så långt inom evolutionen att våra gener insett att vi inte längre behöver lika mycket hår på våra kroppar längre. Det är inte lika kallt som förr. Männen däremot har fortfarande hår på dom mest underliga platser utan någon som helst anledning.
Min mor var egentligen en klok kvinna en gång i tiden. Hon lärde mig många vettiga saker som hjälpt mig mycket under min livstid. Till exempel att man ska vara stark.
Det är min favoritmask. Jag ser alltid lika stark och tapper ut. Inget tycks kunna beröra mig och det finns ingenting som skulle kunna krossa mig. Jag är gjord av stål.
Ända sedan barnsben har min mor sagt till mig att det bara är små barn som gråter. Vuxna uthärdar. Att detta inte är sant vet jag mycket väl. Jag har sett flertalet vuxna gråta, inklusive henne. Så jag har gjort en liten ändring i det hon lärt mig.
Barn gråter öppet. Vuxnas tårar faller endast när ingen ser. Det är betydligt mer realistiskt. Dom flesta vuxna skäms när dom gråter. En del på grund av att dom är extremt fixerade vid sitt utseende och att deras dåliga självförtroende talar om för dom hur fula dom är när dom gråter. Detta är i och för sig till viss del sant. Det är väldigt få personer som kan se attraktiva ut när ansiktet svullnar upp på grund av tårarna, med rödsprängda ögon och snoret konstant rinnande ur näsan.

Jag önskade att han skulle vakna och finna mig såhär bräcklig. För jag visste att jag i den stunden för en gångs skull skulle vara öppen mot honom. Om han fann mig och frågade vad som stod på skulle jag faktiskt berätta hur jag kände. Vilket var väldigt sällsynt. Jag delade aldrig med mig av mina känslor för honom. Det skulle lämna mig på tok för sårbar.
Men han vaknade inte och kylan började bita sig fast i mig. Det var dags att torka tårarna och klä på mig.
Jag ställde mig upp på ostadiga ben och påbörjade jakten efter mina kläder. Mitt minne sa mig att dom låg i en prydlig liten hög vid fotänden av sängen. Och mycket riktigt fann jag en hög av en nyans av svart intill den större svärtan som utgjorde sängen.
Tyst och försiktigt klädde jag på mig. Det var en välkommen förändring att ha heltäckande kläder på mig istället för ett tunt nattlinne.
Jag stod med det lilla tygstycket i handen och kunde knappt hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom mig. Det var inte ett skratt framkallat av något speciellt roande eller trevligt. Det var ett hånande skratt. Jag kände mig så otroligt löjlig. Tidigare under dagen hade jag packat ner tyget i kassen jag skulle ha med mig hem till honom och hade tänkt föreslå att jag skulle lämna kvar det när jag gick hem nästa dag. Så att jag slapp ta med mig den varje gång jag var där. Jag hade under föregående kväll bestämt mig för att hädanefter sova över varje gång i vi sågs.
Jag hade undvikit det så gott jag kunnat fram till då. Jag hade hela tiden varit livrädd för att jag skulle trivas med att sova där enbart för att strax därefter förlora honom och aldrig mer få sova där i all min trygghet.
Jag suckade när det slog mig att jag borde lyssnat på mig själv. För mycket riktigt, den underbara dröm jag levt i den senaste tiden hade tagit slut och jag hade vaknat upp till den tråkiga verkligheten.
Jag skulle inte få lov att sova bredvid honom igen. Inte på samma sätt som jag tidigare gjort.

Jag kröp upp bredvid honom i sängen och kysste honom. Ett plötsligt ryck berättade att han vaknat av den oväntade handlingen. Hans ansikte var dolt i mörkret men jag kunde likväl se förvirringen som lagt sig över det.
- 'Jag är ledsen, min kära, men jag går hem nu', sa jag. 'Jag kan inte somna'.
En kort stunds tystnad vittnade om den nyvakna oförmågan att addera ett och två men till slut harklade han sig och svarade.
- 'Okej', sa han. 'Vi hörs senare idag.'
Jag litade inte längre på min röst utan svarade honom med en kyss. Verkligheten hade återigen visat sitt fula ansikte och påmint mig om att detta troligen var sista gången mina läppar skulle beröra hans.
Jag smög tyst ut i hallen och klädde på mig ytterkläderna. Med en sista blick mot hans mörka konturer tog jag nyckeln från byrån och steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren och vilade pannan mot det svala träet under en kort stund. Jag drog några rosslande andetag i ett försök att applicera masken igen.
Jag förde in nyckeln i dess öppning i dörren och vred om. Ett tyst klick hördes från inuti dörren och ett kallt skrapande ekade i trappan när jag drog ut nyckeln igen.
Jag studerade den lilla biten metall i min hand. Genast for en välkänd fantasi genom mitt huvud. Hur vi bodde ihop sen flera år tillbaks. Vår lycka. Vår kärlek.
Jag fann mig hårt kramande om nyckeln. Dess vassa hack skar in i huden. Det smärtade mig att inse att det aldrig skulle ske.
Nya bilder fyllde mitt inre. Bilder av honom och en annan kvinna. Hon hade inget ansikte men jag visste att min skönhet aldrig skulle kunna mäta sig med henne. Jag såg hans leende och insåg att jag aldrig skulle kunna få honom att le på det viset. Jag skulle aldrig kunna fylla hans blick med sådan lycka. Jag undrade hur jag lyckades skapa den bilden av honom. Det slog mig plötsligt att jag aldrig sett honom glad förr. Visst hade han lett men aldrig på det viset. Hans ögon var alltid sorgsna bortsett från de stunder vi var intima med varandra. Då brann hans inre av en djurisk passion.

För en kort stund önskade jag att jag aldrig hade träffat honom. Men lika snabbt som tanken hade slagit mig insåg jag även att det var en lögn. Att vi träffats var det bästa som någonsin hänt mig. Även om jag aldrig skulle kunna få honom på det vis jag så hett trånade efter visste jag med osviklig säkerhet att jag alltid skulle värna om vår tid tillsammans. Det var värt smärtan som kom med det.
Jag såg på nyckeln i min hand med en blandning av avsky och het önskan. Jag släppte ner metallbiten i brevinkastet och stirrade på dörren.
Jag viskade de tre ord jag aldrig vågat yttra i hans närhet ens när han sov och begav mig hemåt.
Utanför ven vinden. Den förutspådda stormen stod vid tröskeln och skulle snart vara över oss. En kyla i luften förvarnade om snö och ett hårt regn smattrade mot fönsterrutorna.

Det skulle bli en lång och kall promenad hem.